Debatten om Israel och Palestina har kört fast i historiska orättvisor, religiösa anspråk och geopolitiska spel. Men när läkare rapporterar att barn skjutits i huvudet, när sjukhus bombas och civilbefolkningen svälts systematiskt – då måste vi våga ställa en enklare fråga: Kan detta någonsin vara rätt?
En personlig utgångspunkt
Jag blev kär i Israel när jag reste där. Tel Avivs nattliv, den vardagliga toleransen för olikheter som kändes rent vacker. Årtusenden av historia under fötterna. Roliga, öppna människor som bjöd in och delade med sig. Det finns något genuint förföriskt med det lilla landet.
Därför känns det som händer nu ännu mer hjärtskärande. Det är inte lätt att se något man älskar göra något så förfärligt.
Folkrätten är tydlig
Gaza är enligt FN, Internationella Rödakorset och majoriteten av världens stater ockuperat territorium sedan 1967. Israel kontrollerar luftrum, territorialvatten och gränsövergångar. Bosättningarna på Västbanken har dömts ut som folkrättsstridiga av Internationella domstolen och FN:s säkerhetsråd.
Folkrätten ger rätt till väpnat motstånd mot ockupation. Men den sätter absoluta gränser: du får aldrig rikta våld mot civila. Hamas attacken 7 oktober 2023 – där 1 200 människor dödades, mestadels civila, där barn massakrerades på en musikfestival och familjer mördades i sina hem – var inte väpnat motstånd. Det var terrorism och krigsbrott.
Men Israels svar har varit något långt värre i omfattning. Över 45 000 döda palestinier, majoriteten kvinnor och barn. Sjukhus attackerade. Sjukvårdspersonal dödad. Systematisk blockering av mat, vatten och medicin. Läkares vittnesbörd om barn som avrättats.
Båda sidor har begått krigsbrott. Men en sida har militär överlägsenhet, internationellt stöd och möjlighet att välja annorlunda – men gör det inte.
Det enkla argumentet
Jag har inga illusioner om Hamas. Deras ideologi, deras metoder, deras syn på civila offer – allt är förkastligt. Men när jag ser Gazas historia – decennier av blockad, systematisk förnedring, hopplöshet – förstår jag varför människor i desperation vänder sig till dem som lovar motstånd. Det gör inte Hamas handlingar rätta. Men det gör dem förståeliga.
Och det är där diskussionen ofta kör fast: i försök att förstå varför något hände, som om det skulle rättfärdiga vad som hände. Men det finns en grundläggande moralisk princip som inte får förhandlas bort:
Inget barn förtjänar att lida för sina föräldrars handlingar.
När ett barn skjuts, när civila avrättas, när sjukvård förstörs medvetet – då spelar det ingen roll vem som började. Då spelar det ingen roll vilka historiska orättvior som begåtts. Den som utövar våld nu, just nu, är ansvarig för det våld som utövas.
Om proportionalitet och ansvar
Israel har all rätt att försvara sig mot attacker. Det ifrågasätter ingen som tar säkerhet på allvar. Men självförsvar har gränser i internationell rätt: proportionalitet och åtskillnad mellan kombattanter och civila.
När tiotusentals barn dödas, när hela sjukhus utplånas, när en befolkning systematiskt svälts ut – då kan man inte längre tala om proportionellt självförsvar. Då talar vi om något annat.
Israel har militär överlägsenhet. Israel har alternativ. Israel väljer detta.
Och varje gång någon säger ”men Hamas började”, ”men Hamas gömmer sig bland civila”, ”men vad skulle Israel annars göra” – då är det en intellektuell ursäkt för att inte behöva se vad som faktiskt händer.
Hamas användande av civila som sköldar är ett krigsbrott. Det gör inte Israels dödande av dessa civila mindre förfärligt. Två orättvisor blir inte en rättvis handling.
Den moraliska krisen
Det vi ser är en moralisk kris. Inte bara i Mellanöstern, utan i hur världen reagerar. Vi har blivit så vana vid att väga historiska orättvisor mot varandra, att räkna kroppar och jämföra lidande, att vi glömmer det mest grundläggande:
Ett barn som dödas är ett barn för mycket. Alltid. Oavsett.
Moraliska kriser går att arbeta sig igenom. Men det kräver att vi slutar gömma oss bakom geopolitisk analys och historiska argument. Det kräver att vi vågar säga: Det som händer nu är fel. Det som händer mot barn är oacceptabelt. Det måste upphöra.
Inte efter förhandlingar. Inte när den andra sidan också slutar. Inte när säkerheten är garanterad. Nu.
Vägen framåt
Jag hatar ingen. Jag vill ingen ont. Israeliska barn förtjänar att växa upp trygga. Palestinska barn förtjänar detsamma. Varje människa som lever i denna konflikt bär sina trauman, sina rättmätiga rädslor, sina berättigade krav.
Men just nu, i detta ögonblick, pågår något som inte kan rättfärdigas. Och vi som ser det har ett ansvar att säga det – utan att söka ursäkter, utan att väga lidande mot lidande, utan att förklara bort det med historia och politik.
Barn dödas. Det måste sluta. Allt annat kommer efter.
Jerker Jansson