När lögner blir sanning och sanningar försvinner
Mina tre söner är inte det minsta ideologiska. De vill att samhället ska fungera, att kriget hålls borta, att deras barn får en hygglig framtid. Det är ungefär allt. Ändå kommer de rösta olika – Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet – beroende på vilken pragmatisk lösning som just nu känns mest vettig. Detta, tänker jag, är egentligen vad de flesta vill. Inte utopier. Inte ideologi. Bara ett samhälle som faktiskt fungerar.
Men varför går det inte? Varför känns allt så låst trots att problemen – när man tittar på dem noga – inte borde vara olösbara? Efter tjugo år i verksamheter där samhället ställs på sin spets – ungdomshem, Migrationsverket, olika sociala yrken – och efter en kvälls djupdykning i statistik med en AI-assistent, har jag hittat tre paradoxer som blockerar vägen framåt. Tre offentliga självvalda blindheter. För att inte säga lögner rätt ut.
Paradox ett: Migrationen som aldrig var
Titta på det här diagrammet över asylsökande och Sverigedemokraternas inflytande. Något märkligt händer. Den största förändringen i modern tid skedde 2015-2016: från 163,000 asylsökande till under 30,000. Men vem gjorde det? Socialdemokraterna under Stefan Löfven och Magdalena Andersson. De införde gränskontroller, tillfälliga uppehållstillstånd, och skärpte regelverket mitt under krisens höjdpunkt.
SD hade ingen makt. De var isolerade, utestängda genom Decemberöverenskommelsen. Men när siffrorna var nere på historiskt låga nivåer – 9,645 asylsökande 2024 – då fick SD äntligen inflytande genom Tidöavtalet 2022. Paradoxen är stickande: De tar åt sig äran för något de inte gjorde. Och S? De mumlar defensivt om att ”det var komplicerat” istället för att säga sanningen: Vi gjorde det. Det var nödvändigt. Nu är pausen över.
Det vore en elegant politisk manöver. S kunde ta tillbaka narrativet: ”Ja, vi stängde gränserna 2015-2016. Det var nödvändigt. Nu kan vi öppna igen – kontrollerat, solidariskt – utan att det blir 2015 igen.” Men de vågar inte. Rädsla för att svika vänstern. Rädsla för att bekräfta högern. Så de säger ingenting, och SD äger en berättelse om något de aldrig gjorde.
Paradox två: Klassreproduktionens osynlighet
Jag har arbetat på ungdomshem. Jag har sett barnen som hamnar där. De är inte flyktingar. De är inte ens flyktingars barn, oftast. De är underklassens barn. Oavsett etnicitet. Om jag hade beskrivit dem för dig utan att nämna ursprung, skulle du inte kunna gissa vilka som hade svenska namn och vilka som inte hade det. Det som förenade dem var klass. Fattigdom. Föräldrar utan jobb eller med dåligt betalda jobb. Neuropsykiatriska diagnoser som aldrig fångades upp i tid. Skolor som inte orkade med dem.
Statistiken bekräftar det. 390,000 barn lever med låg ekonomisk standard i Sverige. Av dessa har 160,000 två inrikes födda föräldrar. 230,000 har utrikes födda föräldrar (eller är själva utrikes födda). Men debatten pratar bara om de 230,000. Som om de 160,000 inte existerade. Som om de inte möttes på samma skolor, samma ungdomshem, samma socialtjänster.
Andra generationens invandrare – barn till utrikes födda, själva födda i Sverige – har i genomsnitt lika lång utbildning som majoritetsbefolkningen. Men de har ändå lägre sysselsättning och lägre inkomster. Det är inte ”integration” som havererat. Det är att de föddes in i låg ekonomisk standard och där stannar de. Precis som de 160,000 ”svenska” barnen. Klassreproduktion fungerar oavsett ursprung.
Marxisten i mig kvicknar till. Detta är kapitalets inneboende strategi: Splittra dem som borde vara allierade. De 390,000 barnen BORDE se varandra som en klass. Istället tvingas de se varandra som fiender – ”invandrarnas barn tar våra resurser” möter ”rasismen håller oss nere”. Medan verkligheten är att båda grupperna förlorar på en politik som urholkar gemensamma system till förmån för vinstuttag och skattesänkningar för de redan rika.
Folkhemmet vi glömde
Här är den mest förvånande statistiken. Vid 1900-talets början var Sverige mer ojämlikt än USA, Tyskland och Storbritannien. Gini-koefficienten – måttet på ojämlikhet – låg på 50. Men sedan började Socialdemokraterna bygga något. Och det fungerade.
1940-50-talet: Välfärdsstaten byggs. Ojämlikheten sjunker. 1960-70-talen: Solidarisk lönepolitik, starkare arbetsrättigheter, individuell beskattning. Ojämlikheten sjunker kraftigt. 1980: Gini når botten vid 20. Sverige är ett av världens mest egalitära samhällen någonsin.
Den sociala rörligheten under denna period var den högsta som uppmätts i Sverige. ”Sverige blev ett socialt rörligt land på 70- och 80-talen”, konstaterar forskningen. Den största förbättringen i Europa mellan för- och efterkrigsgenerationerna.
Men sedan vänder det. Nyliberal politik under både höger- och vänsterregeringar. Gini ökar från 21 (1995) till 29 (2022). En ökning med 35 procent. Social mobilitet minskar. Generationen född 1965-1975 har ”den näst största försämringen” i Europa.
Och vad säger Socialdemokraterna om detta? Ingenting. De skäms för sitt största experiment. De mumlar om att ”samhället är komplext nu” istället för att skryta: Vi byggde världens mest jämlika samhälle. Från mer ojämlikt än USA till mest jämlikt i världen. Demokratisk socialism som FUNGERADE.
Lögner som blockerar lösningar
Dessa tre paradoxer tjänar samma funktion: De döljer att våra problem är lösbara. De skapar en känsla av att ”det är för komplicerat”, ”det går inte att göra något”, ”vi måste bara acceptera hur det är”.
Men det är inte sant. S löste faktiskt migrationsutmaningen 2015-2016. Sverige byggde faktiskt ett egalitärt samhälle 1940-1980. Social mobilitet var faktiskt hög när politiken prioriterade det. Detta är inte fantasier. Det är mätbar historisk verklighet.
Problemet är att sanningen blockeras av lögner som tjänar makt. SD behöver myten om att de ”räddade Sverige” från migration. Högern behöver narrativet om ”invandrarproblem” för att dölja klassklyvningen. Och Socialdemokraterna? De verkar ha glömt att de en gång byggde något som faktiskt fungerade.
Mina söner vill att samhället ska fungera. Det är inte för mycket begärt. Det fungerade en gång. Vi vet hur det gjordes. Vägen framåt är inte tillbaka till 1970 – men den kräver att vi slutar ljuga för oss själva om vad som faktiskt hänt och vad som faktiskt är möjligt.
Det börjar med att få syn på paradoxerna. Och då kanske, bara kanske, kan vi börja prata om hur vi faktiskt löser problemen istället för att älta lögner om dem.
Jerker Jansson