På förekommen anledning:
Jag ser mig som frihetlig marxist. Min analys av samhället vilar på marxistisk grund och jag ser marxismen främst som ett sätt att förstå verkligheten. Han hade åsikter om hur samhället borde se ut, men de var oftast väsensskilda från de ideologier som byggts på hans tänkande. Marxism-leninism är obehaglig rent ut sagt. Diktatorer som påstått sig grunda sin makt på marxismen har fått misshandla sin husgud rätt ordentligt. Men för mig är det enkelt. Jag skiter i hur diktatorer legitimerar sin makt.
För mig är marxism insikten om att allt ekonomiskt värde kommer till genom arbete, han har liten förståelse för att naturen också arbetar, skapar något som kan säljas och köpas på en marknad, men i grunden säger han att en människa har rätt till resultatet av sitt arbete och försöker bestämma, utan att lyckas särskilt väl, hur detta värde ser ut rent matematiskt. Bra tips när någon har svårt att sova. Läs första delen av Kapitalet.
Liberaler har ofta samma utgångspunkt, men Marx säger med sina studier av den dåtida kapitalismen att det är svårt att plocka ut en individ ur sitt sammanhang när mervärdet (vinsten) produceras kollektivt. Den enskildes mervärde går inte att skilja ut från andras. Och går vilse igen. I nästa sömnpiller. Försöken att fastslå den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för en viss produkt, för att kunna objektivt bestämma hur mycket pengar en genomsnittlig kapitalist snor från en genomsnittlig arbetare. Också i kapitalet. Också ett sömnpiller.
Med frihetlig menar jag att jag inspireras av anarkistiskt tänkande, inte så mycket individualanarkism som olika former av anarkokommunism och socialanarkism. Det är en komplicerad idévärld, anarkismen, men det jag har plockat upp är idén om att ingen har rätt att bestämma vad den enskilde, eller gruppen sysslar med, så länge som den inte inskränker någon annans frihet. Kritiken av kapitalismen finns där också, men varierar i utfall.
Anarkokommunismen säger att vi visserligen är fria individer och att ingen ska lägga sig i vad jag sysslar med, men den inser också att människan är en kollektiv varelse, att vi är beroende av varandra, men menar att det kollektiva måste byggas av fria människor som gör fria val.
Jag ser ingen anledning till att staten ska syssla med moral, bestämma vem som ska ligga med vem, vad jag får äta, röka eller dricka. Det är mitt val.
Men som bland annat Slavoj Zizek påpekar, så måste saker fungera. Vatten, el, sjukvård etc. Det finns en naivitet inom den frihetliga vänstern, menar han och jag håller med, men det betyder inte att det är omöjligt att tänka sig ett klasslöst samhälle utan stat. Det betyder bara att vi måste lösa det där med gemensamma angelägenheter. Det är gulligt att tro att behovet av poliser upphör när revolutionen har segrat, men inte särskilt troligt.
Det viktiga är för mig att jag inte vill bestämma i förväg hur människor ska få leva sina liv. Det är själva poängen med mitt tänkande.
Samhället måste funka, oavsett mina ideologiska utopier. Och då måste vi gemensamt bestämma vilka friheter vi kan tänka oss ge upp, kortsiktigt.
Jag är fullt medveten om att jag tillhör en liten, liten skara som dessutom hela tiden är oense med varandra (vilket jag tycker är bra) och inser att samhället måste fungera nu. Här.
Är jag då inte egentligen bara nyliberal i smyg? Hellre det än auktoritär sosse eller leninist. Jag har många intressanta samtal med nyliberaler och håller ofta med dem i deras analys, till en viss gräns. Liberalismens atomiserande av människan är felaktig och kontraproduktiv. I verkligheten handlar det inte om huruvida vi är sociala varelser eller inte, utan om hur mycket och på vilket sätt kollektivets behov kan jämkas med individens.
Vi är flockdjur. Vi är i allt vi gör beroende av andra människor och i stället för att programmatiskt förneka detta tror jag att det är bättre att acceptera vår kollektiva natur och fråga hur man samtidigt kan befria människor från strukturernas tyranni och skapa nya, befriande strukturer byggda på fria val.
Välfärdsstaten är ett faktum och en nödvändighet. Och då föredrar jag vänsterliberalism eller reformert socialism, även om jag varken är liberal eller socialist. Vänster-högerskalan är inte lika intressant här. Det är den andra axeln som spelet står kring nu. Frihet eller tvång.