Jag har diskuterat det då och då de senaste åren. Att vi lever i slutet på nåt. Historien visar att civilisationer föds och dör och det finns nåt slags mönster i det.
Jag lägger mig ju inte i folks moral, tycker inte det är min sak att bestämma vem som ska ligga med vem och hur så länge som det sker mellan vuxna människor frivilligt. Jag är övertygad om att det skulle gå att skapa ett samhälle där det där inte är ett problem. Alls.
För det är inte jag som är problemet. Det är som med min gudsrelation, det är inte jag som håller på. Jag kan inte uppnå det jag vill genom att ta ifrån någon något, annat än skatt. Jag krigar inte. Jag utnyttjar inte någon annan ekonomiskt och jag försöker sköta min lilla del av naturen så gott jag kan.
Men stora delar av mänskligheten vill bevisligen ha det typ som vi har det. En någorlunda tämjd kapitalism, nationer, hierarkisk makt och ofta att politiken ska härja en del med folks moral. Jag har insett att jag får leva med det. Vi är rätt få i mitt hörn. Istället har jag fastnat för nån slags enhetsfrontslinje. De som står på samma sida om staketet är mina polare.
Jag har levt stora delar av mitt liv i kollektiv. Bott med en massa folk och tagit beslut så rakt, demokratiskt och enkelt som möjligt, men med respekt för varje individs personlighet. Det var en del tok också, men det där var vi bra på. Miljonmysteriet har alltid fungerat så också. Inga gudar, inga herrar.
Jag är stenhårt övertygad om att det skulle gå att styra världen så också. Inte bestämma grejer som inte behöver bestämmas, gemensamt komma fram till var gränsen mellan dig och mig går och låta det där andra vara.
Självklart hettade det till. Självklart fanns det människor som tyckte mer om att bestämma än andra och lika självklart blev folk ledsna ibland. Men jag kände mig aldrig ofri. Aldrig. Sur ibland för att nån hade gravt fel. Men aldrig förtryckt.
Och vet du, vi klarade att ha helt olika åsikt i enskilda frågor. Vi klarade av att förändras, på egen hand och tillsammans. Att jag lämnade den världen hade inte med sånt att göra. Jag blev kär och drog. Vilket jag inte ångrar en sekund. Heller.
Jag fattar att den ideologiska värld jag lever i inte är majoritetens. Jag tror inte för en sekund att jag har rätt, vill ju helst inte bestämma saker förrän det behövs. Jag vill inte bestämma över någon annan. Men jag vill liksom påminna om saker som folk som jag har vetat i mer än ett sekel. Det ekonomiska system vi lever med bär på motsättningar, paradoxer och rena stolligheter som gör att två saker är ofrånkomliga, allvarliga ekonomiska kriser och krig. Ofta samtidigt.
Den på fossila bränslen baserade industrikapitalismens inre motsättningar kommer till slut att leda till dess undergång. Jag tror inte att jag sitter på några sanningar om hur det borde funka, jag skulle springa flabbande från någon som undrade om jag vill ha politisk makt. Men jag tror att det ideologiska hörn jag befinner mig i kan erbjuda en och annan tanke som kan göra vägen ut ur det här eländet lite enklare och vackrare.
Det här är Putins krig. Han är ett as. Bevisligen. Men det är någon som har givit honom makt. Genom att acceptera den politiska berättelse som legitimerar det system vi lever i accepterar vi också de ständiga kriserna, krigen, katastroferna som nu till och med leder till att vi fuckar upp klimatet. Det här sker ingen annanstans. Det sker i ett system där människor kan få makten att utplåna allt liv på jorden.
Är det inte dags att börja fundera på hur vi bestämmer saker tillsammans? Tänka tillsammans hur vi kan skapa en värld där sånt här inte bara inte får ske utan inte ens KAN ske. Jag är inte det minsta skyldig till det som händer i Ukraina på ett plan, samtidigt är vi alla ansvariga. Det här borde ha kunnat undvikas. Det är inte rimligt att sånt här händer. Men det är rimligt att tro att vi tillsammans kan skapa en värld där det inte händer.
Det samtalet vill jag jättegärna höra. Och föra.