Nu snackas det i vänstern. Om NATO.
En viktig och nödvändig diskussion. Jag lutar åt att hacka i mig världsläget och åt att faktiskt lyssna på människor från andra politiska grupperingar.
Jag brukar alltid hävda att jag har ett särskilt ansvar. Jag har utopiska drömmar, är helt och fullt på när det gäller idén om en värld utan klasser och stater, men nåt sånt står ju inte direkt på dagordningen. Jag måste kunna ta in vad som händer här och nu och hjälpa till så gott jag kan.
Jag är övertygad om att det skulle vara ganska lätt att fixa ett gott samhälle, men fram tills dess bara kan jag inte tillåta mig att jämföra med nåt slags drömtillstånd när jag ser ut över världen. Många av de grava felåkningar som människor på min sida av staketet har gjort sig skyldiga till har berott på att man fastnat i teorierna och börjat skruva på sin mänsklighet.
Just nu finns det ett väldefinierat problem. Alla vettiga människor är överens om orsaken. Det går inte att uppnå fred genom krig, men det går att avskräcka folk från att kriga genom kraft.
Rätt få människor runt mig är pacifister. Jag är det inte. Jag gjorde lumpen, trots alla mina inre invändningar. Jag gjorde det för att jag tror på demokratin. För att jag faktiskt är stolt över vissa vägval som vi gjort i det här landet. Jag bangar inte för att gilla mitt land i den bemärkelsen. Mitt hjärta bultar för de rörelser som under förra seklet omvandlade ett fattigt land till en modern välfärdsstat och framförallt för människorna.
Tänk. Det fanns tydliga demokratiska system för värnpliktiga. Jag satt i regementsrådet och åkte iväg på värnpliktsriksdagen. Det var ju därför jag gjorde lumpen.
Vårt land är mer egensinnigt än vi som bor här egentligen inser. Och det är värt att försvara. Trots attacker från en empatistörd reaktionär rörelse på högerkanten håller den grejen.
Hittills har det varit rimligt att vi hållit oss utanför, på vår egen kant, men nu börjar jag undra om det har skett ett sånt där historiskt skifte som gör mig skyldig att omvärdera en princip.
Det finns dock ett jätteproblem med hela Nato-grejen. Jag följer amerikansk politik noga. Lite för noga. Och USA är ett land i en djup demokratisk kris. Trump är en fullblodsfascist som begått myriader av brott, men kan ändå komma att bli president igen om bara två år.
Det är det sista jag vill. I synnerhet om Rysslands invasionskrig fortfarande håller på.
Om nån kan ta ur mig den rädslan är jag beredd att snacka NATO