När Charlie Kirk sköts ihjäl vid Utah Valley University den 10 september kastade sig amerikanska politiker och kommentatorer över en bekant reflex: att skylla på sina politiska motståndare innan fakta ens var kända. Och vi ser ekon i den svenska politiken och debatten. President Trump och andra konservativa pekade omedelbart ut ”radikala vänstern” som ansvariga för våldet. Men verkligheten visade sig, som så ofta, vara betydligt mer komplex.
Tyler Robinson, den 22-årige gärningsmannen, kom från en republikansk familj där föräldrarna är registrerade republikaner. Som gymnasieelev beskrevs han som ”die hard Trump”-anhängare. Hans politiska utveckling verkar ha skett online, i de ”mörka hörnen av internet” som Utah:s guvernör Spencer Cox beskrev det – ett digitalt träsk dominerat av memes, spelkultur och toxisk ironi snarare än av en sammanhållen politisk ideologi.
De ingraverade budskapen på patronhylsorna som initialt tolkades som ”anti-fascistiska” visade sig vid närmare granskning vara obskyra internetreferenser: gaming-koder, furry-memes och homofobiska skämt. Experter på internetkultur varnade för att tolka dessa som genuina politiska ställningstaganden. Som en forskare noterade: ”Tvetydigheten är poängen.”
Vänsterns mognad – högers regression
Som någon med nästan 50 års erfarenhet av den internationella vänstern har jag sett en märklig utveckling. Den vänstern jag växte upp i var genuint revolutionär – vi menade att det krävdes total samhällsomvandling. Men detta handlade inte om att starta krig mot demokratin eller attackera demokratiska institutioner, utan om att fördjupa och bredda dem. När extremister inom våra egna led började romantisera våld – från RAF till Weather Underground – genomgick rörelsen en smärtsam men nödvändig lärandeprocess.
Det tog tid innan folk fattade hur destruktiva dessa rörelser var. Många tyckte det var ”rätt coolt” att spränga en ambassad. Men successivt tog den breda vänstern avstånd, uteslöt extremisterna och gjorde allt för att hålla distans till våldspolitiken. Vi förstod att denna väg inte bara var kontraproduktiv utan direkt skadlig för de demokratiska värden vi faktiskt ville försvara.
Dagens ”vänster” i USA har gått så långt i denna riktning att den i praktiken blivit det mest institutionslojala segmentet av samhället. Amerikanska progressiva har släppt det mesta av sitt uppror mot makten för att istället försvara demokratin, mänskliga rättigheter och konstitutionella normer. Det som kallas ”vänster” i USA skulle i de flesta andra länder betraktas som center eller till och med center-höger.
Detta står i skarp kontrast till dagens internationella höger, inklusive den svenska, där jag inte ser samma mognad. Istället för att marginalisera sina extremister ser vi ofta det motsatta – legitimering, normalisering, till och med uppmuntran av våldstendenser. Ironiskt nog är det nu högern som för krig mot demokratin själv – genom attackerna på valprocesser, domstolar och grundläggande demokratiska normer. När hatfullhet blir en accepterad del av politisk strategi snarare än något man aktivt motarbetar har man passerat en farlig gräns.
Statistiken bekräftar denna bild. Sedan 2020 har högerpolitiskt motiverade terrorister stått för över hälften av alla politiskt motiverade mord i USA, medan vänsterpolitiska extremister svarat för 22 procent. Men dessa siffror passar inte det narrativ som många vill konstruera.
Demokratins krav
För mig innebär demokratin att det är min jävla plikt att tolerera folk som tycker rent sinnessjuka grejer – så länge de håller sig inom lagens råmärken. Detta är inte naivitet utan en principiell hållning. Demokratin kräver både mognad och självdisciplin. Demonstrera gärna ditt missnöje högt och ljudligt, men ge dig inte på folk.
Det är överhuvudtaget irriterande och farligt med allt pillande med andra människors liv. Ett samhälle där människor attackeras eller till och med förtrycks för sin religiösa tillhörighet, sexualitet, upplevda könstillhörighet, politiska åsikt eller annat som ingen annan har med att göra kommer förr eller senare att balla ur i våld. Historien visar gång på gång att när människor inte får vara sig själva inom demokratins ramar söker de sig till mer extrema lösningar.
Charlie Kirk-fallet illustrerar perfekt farorna med förenklade fiendebilder. I en tid då demokratin är under press från flera håll behöver vi mindre reflexartad skuldbeläggning och mer principiell reflektion över vad demokratiska värderingar faktiskt innebär.
Lösningen på vårt politiska våld ligger inte i mer hat och våld. Den ligger i att återupprätta respekten för demokratiska normer, i att ta avstånd från extremism inom våra egna led, och i att försvara alla medborgares rätt att leva sina liv inom lagens ramar – oavsett hur mycket vi ogillar deras åsikter.
Det är den typen av principiell tolerans som demokratin vilar på. Utan den förblir vi fångar i en ond cirkel av ömsesidig demonisering som bara gynnar dem som vill se demokratin falla.
Jerker Jansson