BOKTRAILER

Denna text är en fristående science fiction-novell som kan läsas som en introduktion till berättelsen om Dora Wester, en ung kvinna som av nyfikenhet och klantighet hamnar i en annan värld, eller snarare en massa olika världar. En roman, kanske en ungdomsroman, som söker förlag.

Mejla om du vill veta mer:
jerker.jansson@gmail.com

Jerker Jansson

DORA WESTER: VANADEN

– Det är lika läskigt att vara feg som att vara modig.

Jonatans ord ekade i hennes huvud när hon tog det sista steget upp på plattformen. Iskwanad. Vart femte år användes den . Som inledning till den interplanetariska idrottstävlingen Vanaden. En kosmisk olympiad med lika många deltagare som det finns människor på jorden två gånger om.

– Därför kan du  lika gärna vara modig, var Jonatans slutsats. Om inte annat för att det är roligare att vara modig. Det händer fler och mera spännande saker i alla fall. För det mesta. Om man överlever, brukade han skratta efter ett par nötter för många. Vilket i ärlighetens namn var för det mesta och fullständigt oförargligt.

Hela den tjugo meter hoppställningen var gjord i glas med inläggningar här och där i något som liknade guld. Texter ur flera folkslags heliga texter. Citat från de tre, representanter för de ursprungliga  representanterna för de första folkslag som träffades via de allra första dammarna. bilder ur den mytologi som vuxit fram kring dem. Överallt där det finns dammar finns de. Historierna. Hjältarna. De som simmat med alldeles för mycket last alldeles för långa sträckor för att rädda någon. Eller några. Som Kwix Barobiaq som räddade hundrafemtiotusen personer på Cyrnak 2119, som var på väg att träffas ev en asteroid, genom att föra dem, två och två till närmsta damm, den på Lasarum. Det hela tog henne och de frivilliga simmare som hjälpte henne nästan fem år, vilket ändå var kort tid jämfört med om man skulle ha skickat rymdskepp. Cyrnak är en besvärlig planet med runt tretusen månar som ligger innanför ett område med asteroider som inte bara bildat en ring runt stjärnan i dess mitt, utan fyllt ut hela vägen runt, som ett ihåligt klot med en sol i mitten. Och så Cyrnak som snurrar mitt emellan, i skydd av, men också instängt av ett fyrahundra mil tjockt draperi mur av stycken av urberg, vissa av dem så stora att de härbärgerar hela gruvsamhällen. På grund av att svårigheten att ta sig förbi asteroiderna ökade dramatiskt ju större farkost man använde skulle det ta längre tid och vara betydligt mer riskfyllt, man kallade inte de dödsföraktande figurer som specialiserat sig på att forsla, om inte smuggla, människor och prylar genom bältet för ”de redan döda” eller helt enkelt ”döingar”.

Kwix var Doras största hjälte. Under de år som hade gått sedan hon trillade i dammen där hemma på grund av lika delar nyfikenhet och klantighet hade hela hennes världsbild förvandlats, det var inte ens samma värld längre, och intrycken hade strömmat över henne med en sådan intensitet att hon ibland undrade var gränsen skulle kunna gå för saker som borde vara helt totalt omöjliga och ologiska men bevisligen fanns i alla fall. Hon hade helt enkelt slutat förvånas. Berättelsen om Kwix skulle antagligen ha fått Dora intagen på psyket på jorden. Ingen skulle ens tro på premisserna för historien. Ändå fanns det något väldigt rart i bilden av hjältinnan. Hon var inte smartare, snabbare, ballare eller coolare än någon annan. Tvärtom en alldeles vanlig tonåring som råkade vara lika envis som ömhjärtad. Hon bara kunde inte acceptera att den jättelika asteroiden som förväntades falla från asteroidbältet skulle få skörda ett enda liv. Strunt samma att de liven inte var mänskliga.

Det var med andra ord ingen slump att den sista utsmyckningen, som bara gick att se om man befann sig på den långa, smala plattformen i toppen av tornet, var Kwix Barobiaq i simmaruniform och med två barn från C 2119. En under var arm. Hennes långa, röda hår som böljade runt henne som en skog av sjögräs hade en annan färg än det klart glänsande guldet i alla andra utsmyckningar. Mässing? Koppar. Dora kunde inte avgöra det. Hennes rusande hjärta gjorde alla försök till intelligent resonerade omöjliga. Medan hon försiktigt trippade fram emot kanten tänkte hon på tillfället då hon träffade Kwix. Det var bara några månader sedan men för Dora hade minnet snabbt ristats in i minnet som en grottutsmyckning från stenåldern och fått den där känslan av att alltid ha funnits som vissa minnen kan skapa.

Steg för steg närmade hon sig kanten. Höjden var skrämmande. Trots att Samnamn, planeten hon befann sig på, bara hade 40 procent av jordens gravitation, vilket teoretiskt förvandlade de 20 meterna till åtta, var jättehögt jättehögt oavsett teoretiska samband. Hon var övertygad om att hon skulle krossas som ett ägg mot betong mot den blanka, grönskimrande vattenytan. Inga försäkringar i världen kunde råda på den känslan. Men hon satte sig över rädslan. Jonatan hade lärt henne att modiga människor inte är mindre rädda än andra. Det är bara det att de agerar trots rädslan. Arbetar sig igenom den. Och det var vad Jonatans enda budskap var, det enda han hade att lära ut. Förmågan att sätta sig över sin egen rädsla. Ja, till och med utnyttja den, använda den som en sporre.

Dora tänkte på Jonatan. På vad han skulle ha sagt nu.

– Det läskiga är bakom dig. Det mest skrämmande var att ta beslutet om att börja klättra upp. Du vet ju vad du kan. Du vet att om du kan övervinna motståndet mot att börja klättra upp för stegen är det inga problem för dig att hoppa härifrån. Det är naturligt. Allt strävar mot balans. Och balans uppstår när du är nere ifrån tornet. Då finns inte längre någon rädsla. Bara lättnad.

Nu stod hon med tårna några millimeter utanför kanten. Försökte intala sig själv att det hon hade gjort för att rädda jorden var mycket läskigare än det här. Men då hade hon varit tvungen, inmålad i ett hörn. Och förbannad.  Det här kunde hon avbryta. Hon kunde vända när som helst.

Ceremonierna som ledde fram till just detta ögonblick hade pågått i dagar. 5000 år. 1000 vanader. Det var något alldeles extra. Något av en kaliber som få personer någonsin kommer att få uppleva. Baserat på en tämligen slumpmässigt grundad tideräkning invände en del. Ett hyggligt genomsnitt mellan alla möjliga olika tideräkningar. Men som anledning till att festa lite extra accepterades sedvänjorna kring vanaderna av de flesta folkslag. Olympiaderna på jorden kunde också ses som slumpmässigt bestämda. Fyra år. Och nu var de överlappande. Så egentligen var olympiaden två år.

Applåderna, sångerna, bruset från tusentals röster gick långsamt över i ett svagt väsande ljud av viskningar. Det var bara sekunder kvar till nedräkningen till det nya året. Nedräkningen som skulle signalera att det var dags att hoppa.

Kwix hade berömt Doras mod, men också påmint henne om att minnas alla som hade hjälpt henne på vägen. Berättelser om hjältemod förenklar oftast historien till att handla om en enda persons mod och styrka, medan de verkliga historierna handlar om en massa små strider som utkämpas av massor av vanliga alldeles ohjältemodiga människor som bär hjältarna på sina ryggar.

– Du behöver dem mycket mer än de behöver dig. Hjältar finns det många, hade hon sagt.

Dora hörde en munter susning gå igenom folkhavet nedanför henne. Snart trettio sekunder. Då kommer publiken att börja räkna ner, visste Dora. Tjugo sekunder innan den officiella klockan började räkna. Nu.

– Trettio.

Hade det varit på jorden hade folk säkert gjort vågen. Och några dårar hade bränt av någon form av livsfarlig fyrverkeripjäs. Bengaler. Men den här publiken tog det lugnt på ett nästan andligt sätt. Trots den höga stämningen var grundkänslan förundran. Även om alla visste att åren bestod av dagar och månader vars längd enbart är ett resultat av förhandlingar mellan folk från olika planeter. Man enades till slut någonstans i närheten av genomsnittet på längden mellan de fyra största planeternas dygn, indelat på tio timmar i sin tur indelade i hundra minuter vardera. Fyrtio sådana dygn bildar en stjärnmånad och tio stjärnmånader blir ett stjärnår. Livet i vårt universum utgår från liknande förutsättningar. Samma kemiska föreningar beter sig på samma sätt i samma processer vid liknande temperaturer och tryck där liv har visat sig vara inte bara möjligt utan troligt. Det var på ungefär samma sätt överallt. Ändå kunde också vanaderna och berättelserna kring dem utgöra gromån för rörelser som liknade religioner. En del var nog till och med kulter. Men de flesta förstod den lika fina som viktiga skillnaden mellan att i allt väsentligt bete sig som om att en saga är sann trots vetskapen om motsatsen och att bete sig som om sagan verkligen var sann.

Den trevligaste versionen av det var en sorts djup andlighet utan religiösa inslag. Som om gemensamma värden och värderingar kan växa fram ur processen att av rent praktiska skäl försöka få representanter för alla möjliga intelligenta typer av varelser att komma till samma plats på samma tid för att ha möten. Att folk är på plats är ju en ganska viktig förutsättning för ett möte.

En efter en ställde sig medlemmar ur publiken upp. Började klappa händer, tentakler eller vilka extremiteter de nu ägde. För varje siffra ökade publikens ljudvolym.

– Tjugosex.

Utan publikens medverkan skulle hon aldrig ha kunnat hoppa, tänkte hon. Inramningen. Energin publiken skapade gjorde det möjligt att lura sig själv tillräckligt länge för att hoppa ut från ett torn som förutom att det var gjort av glas så fint att stora delar av det framstod som osynligt också var högt nog att vara fullständigt livsfarligt att hoppa från på jorden.

Ingen hade någonsin gjort sig illa av att hoppa från tornet. Den mindre gravitationen gjorde dessutom att vattnet fick en betydligt mindre densitet, det blev lättare och mindre benäget att verka som en asfaltsbelagd trottoar vid höjder där det på jorden skulle innebära döden att hoppa från.

– Tjugoen.

Dora drog ett djupt andetag, lutade sig tillbaka och sträckte armarna över huvudet med fingrarna sammanflätade. Rörelsen med huvudet fick henna att svaja till lite extra av yrsel. Det kändes som många sekunder, men det var nog bara en bråkdel av en som hon kände avgrunden försöka dra ner henne. Som om hennes öde tålmodigt väntade under henne med jättelika, vidöppna käftar. En inre bild som fick henne att rysa till.

Hon slutade att svaja. Med mikroskopiska, långsamma rörelser rättade hon in kroppen så att skelettet bar sig själv. Vi människor har ännu inte riktigt anpassat oss till att gå på två ben. Det sliter på oss. På leder och muskler. Men med träning kan kroppen hitta ställningar där skelettet gör det mesta av jobbet, mest tack vare gravitationen, för att ge musklerna vila eller för att kunna använda dem till något annat. Något viktigare än att bara stå rätt upp och ned.

Träningen till simmare handlade inte bara om grovmotorik. Man skulle tro att det mest handlade om att kunna hålla andan så länge som möjligt och kunna sprattla med armar och ben. Men för att få med sig de få prylar man kan ta med sig, för att passera jobbiga ställen i zonen och för att hantera besvärliga dammar, en del var verkliga dödsfällor, var det viktigt att också ha bra finmotorik. Så Jonatan körde sin egen variant av Qigong eller tjing-tjong som han kallade det utan att för en sekund förstå att denna typ av skämt trots han ansåg dem lika extremt roliga som oförarglig kan verka stötande för vissa. Han skrattade ju lika gott när visslarna gjorde narr av hans sätt att prata deras språng. Som om han fiser med munnen, sa de.

– Femton

Dora lät armarna falla längs kroppens sidor. Skakade lite på sig utan att veta varför. Bara så där som de gör på teve när det är sport. Simsport mest. Om det nu heter simsport? Men det var lite avslappnande. Huden rös när sval luft vispades in mot den under skakandet. Den kortvariga temperatursänkningen fick hennes tankar att klarna och knuffa undan känslorna. Dags att hoppa snart. Fokus på det.

Hela hallen lysten upp av en lasershow som skulle komma att gå till historien som den mest påkostade och fantastiska någonsin. Dora hade hunnit se de två senaste showerna. I datorn. Den upplevelsen kommer inte i närheten av att vara på plats på en av de vanliga vanadfestligheterna, nu med firandet av fem millennier av  vanader kunde ingenting få mäta sig med originalet. Personer från andra intelligenta arter än människan delar åtminstone något sinne med oss. Annars skulle kommunikationen mellan oss bli mycket svårare. Om de varken ser, hör eller känner saker som vi, hur ska vi kunna inse snacka med varandra? Hur ska vi ens inse att den andra är intelligent? Om man ser föremålen för de olika sinnena som olika dimensioner kan det mycket väl finnas en massa andra dimensioner som uppfattas av andra sinnen än våra. Vissa fiskar kan ”se” magnetiska fält. De avger en svag ström för att upptäcka eventuella fiender och potentiella byten. Men det behöver inte ens vara fenomen som vi känner till. En del intelligenta utomjordiska arter beskriver att de ”ser” radioaktivitet. Andra hävdar att de kan se tiden. Det är i det närmaste omöjligt att begripa vad de egentligen menar, men på något sätt uppfattar de inte som något med en början och ett slut utan som ett nätverk av vägar, valmöjligheter och möjliga framtider och historier.

Eftersom det inte går att jämföra med något som per definition är någon annanstans, ett annat universum är verkligen någon annanstans, går det inte att bedöma om tidsresenärerna har  rätt. Vi ser bara den gren av tidsväven som vi befinner oss i, den som tidsvandraren valde att svänga in på. När någon invänder att vandrarna borde försvinna ibland när de väljer en annan väg i ett visst läge fnissar de bara nervöst och försöker envist byta samtalsämne. Det händer en hel del märkliga saker när vandrarna är inblandade, men aldrig tillräckligt skumt för att anse bevisa deras story.

Däremot var det klart att de såg ungefär tio sekunder in i framtiden. Ungefär för att förmåga varierade beroende på person och situation. Under extrema förhållanden kunde det handla om så mycket som nitton-tjugo sekunder. Det är svårt att mäta längden på de unika framtidsskådningarna eftersom ingen vet när de skulle infalla och eftersom den som råkat ut för en är fullt upptagen med att minnas den  allra närmaste framtiden. Eftersom också mindes saker på samma sätt som vi var minnet det enda de kunde jämföra med som var begripligt för oss. Till skillnad från minnet kan de påverka det som händer under den korta tid de minns i förväg. Problemet var inte bara att den korta tiden inte gjorde de möjliga utvägarna från olika tänkbara knipor särskilt många, upplevelsen av den nya variant av verkligheten de ställdes inför när de ändrade på olika faktorer i sitt förvägsminne.

Som att leva framåt och bakåt på samma gång. Den som lever helt baklänges upplever antagligen sitt liv som om det går åt samma håll som våra liv. Det är när de båda riktningarna möts som det blir spännande. Och rätt stressigt ibland. Tidsvandrare kan då och då börja röra sig konstigt, utstöta märkliga ljud och framförallt skifta utseende, som om en rad olika vandrare avlöser varandra i en snabb poliskavalkad.

– Tio, ropade publiken samtidigt som den stora tredimensionella skärmen som svävade av sig själv tack vare superledande material och starka magnetfält mitt i luften mitt i arenan. Nu började ljusshowen på allvar. Dora blundade. Hon ville fokusera på hoppet. På ett sätt visste hon att vandrarna hade rätt. Hon hade just tagit ett livsavgörande val. Och det beslutet var att hon skulle göra något som för alltid skulle rista in henne i historien. Bara en enda person kan hoppa från tornet den femtusende gången.

– Fem.

Nu började värdigheten få ge vika för entusiasmen. Olika delar av hallen verkade leva i sin egen tid. Folk räknade inte i takt längre. Dora koncentrerade sig på klockan. Hon skulle hoppa när den tickat tre sekunder till.

– TRE! TE! ME! TETETELE!

Det var inte bara på jorden som dammarna hade lett till att folk skapat föreställningsvärldar som ibland liknade religioner. Trots att de flesta på ställen där det fanns dammar vid det här laget betraktade dem med samma svalka som en stockholmare såg på tunnelbanan. Nåt som bara fanns där.

Men precis som på jorden hade föreställningar som inte hade något som helst med verkligheten att göra en tendens att bita sig fast i folks medvetande. Det räckte ofta med att en idé var tillräckligt gammal och många av dammarna var mycket gamla. Äldre än någon kunde veta. På många planeter hade meteoren slagit ner bland primitiva varelser, deras utveckling till intelligenta varelser hade satts igång av kontakten med andra arter från andra ställen. Ofta hann de dessvärre utveckla en relation till dammen fylld vidskeplighet och galna övertolkningar av saker som hade en högst enkel och naturlig förklaring.

En av rörelserna var tete. De rosa. En religion som vuxit upp kring vanaderna. Namnet betydde skärt på kwono, det språk som talades av kwonerna, ett folk som utestängts från gemenskapen på grund av deras krigiska natur. Det var många sekler sedan någon träffat på en kwon förutom en liten grupp som ännu fanns kvar på C3, några tusen utbrytare eller avhoppare, samtliga anhängare av tete. De flesta av dem var munkar, eller nunnor, kwonerna hade inga kön, eller bara ett. De fortplantade sig med hjälp av något som liknade sporer. Två kwoner som ville ha barn producerade varsin spor och la i en kokong av fibrer som vävdes av en fågel som levde i symbios med kwonerna. Fåglarna var de enda som de behandlade med någon form av respekt. Inte underligt. Inga kwonhöns, inga kwoner.

Den bakomliggande tanken med vanaderna, att likt olympiaderna på jorden föra människor ,

Så det var inte svindel. Hon var inte yr. Bara tung. Onaturligt tung.

Under henne böljade folkhavet. Varelsehavet. De rosa satt samlade i grupper här och där i ett hav av tusen kulörer. Dels uppfattade olika folk olika ljusfrekvenser vilket gjorde att de kunde se färger som vi inte kunde se. Dels fanns det helt enkelt färger som ingen människa på jorden har sett. När Dora insåg det hade hon drabbats av en märkligt sorglig känsla. Hon sörjde mänskligheten instängdhet, dess eviga käbbel med sig själv.

Hennes pappa hade en gång sagt att det var därför han hade velat skilja sig från hennes mamma. De hade kommit till ett läge då de umgicks mest genom att gnälla på varandra, undvika att umgås eller att gräla. Och ingen av dem var särskilt bra på att gräla. Till slut hade han konstaterat av det var helt sjukt. De skulle förställa älska varandra och om man har turen att hitta någon som man verkligen älskar så är det just sjukt att behandla den sämre än alla andra människor i livet. Antingen älskade han inte Sonyas mamma eller så var han kass på att älska.

Vi lever på ett pluttigt litet klot i ett enormt universum fullt av folk som inte tänker, känner och upplever verkligheten på ett helt annat sätt än vi. En del av dem hade helt andra sinnen än vi. De hörde och såg inte, utan uppfattade strålning och vågformer som vi inte ens visste fanns innan dammen öppnades.

– Ett.

Nu.

Nu!

Snart. Hon drog ett djupt andetag.

– Noll!

För mänskligheten var nollan en relativt sen företeelse. Största delen av den kvarts miljon år som vår art hade existerat började vi räkna med ett. Det dröjde länge innan vi fick för oss att ingenting var något man kunde räkna med. Vilka det var som hade hittat på siffran noll mindes inte Dora. Som hon mindes var det araberna. Siffra är ett arabiskt ord från början.

Araberna. Låter ju helt sjukt. De kom väl inte på nollan allihopa. En arab. Låter respektlöst. Nog var de som kom på…

Hon fattade inte varför hon började tänka på det. Antagligen för att hon inte skulle tänka på hur läskigt det skulle bli när hon hoppade. Vilket hon tydligen redan hade gjort. När hennes uppmärksamhet riktades mot hoppandet igen insåg hon att hon redan hade hoppat.

Under bråkdelen av en sekund hängde hon i det jämviktsläge mellan hopp och fall som liknade tyngdlöshet. Inte den tyngdlöshet man upplever i vatten eller i ingenmansland. En tyngdlöshet som bjöd motstånd, utan den kortvariga känslan av att faktiskt inte väga något. En känsla som försvann lika snabbt som den hade dykt upp.

Nu föll hon. För att inte börja fladdra handlöst måste hon genast göra som hon mödosamt lärt sig genom månader av träning. Rulla ihop sig i en snurrande boll för att falla halva sträckan som en bomb. Sedan sträcka ut för att dyka sista halvan. Inget som skulle ge särskilt höga poäng i en sån där hopptävling. Dykning?

När hon bröt vattenytan kände hon sig fri. Friare än hon någonsin hade känt sig.